Mer om försvarsmateriel

Lagen (1992:1300) om krigsmateriel är en förbudslag. Det är förbjudet att tillverka, handla med och exportera produkter eller att samarbeta med utländska företag utan tillstånd. Export är tillåten om det behövs för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, samt att det inte står i strid med principerna och målen för svensk utrikespolitik.

ISP ska pröva och därmed avslå eller godkänna ansökningar om utförsel, tillverkning, tillhandahållande och samarbeten med utlandet. I vissa fall behövs en klassificering, i enlighet med förordningen (1992:1303) om krigsmateriel, för att avgöra om en produkt är försvarsmateriel. Till sin hjälp vid klassificering har ISP ett teknisk-vetenskapligt råd (TVR).

Marknadsföring är inte tillståndspliktig. Företagen är dock skyldiga att redovisa sin marknadsföring till ISP kvartalsvis. Dessa rapporter diskuteras vid möten på ISP. I tveksamma exportärenden tillråds företagen att begära ett förhandsbesked.

Riktlinjerna för krigsmaterielexport styr prövningen i varje enskilt fall. Riktlinjerna innehåller en rad förutsättningar som bör vara uppfyllda för att export ska medges, men också beskrivningar av situationer då export bör medges. I enskilda fall kan de konkreta omständigheterna vara sådana att man finner att ett avsnitt i riktlinjerna talar för export och ett annat avsnitt talar emot. Inte heller de enskilda kriterierna är alltid lätta att uttolka. Dessa uttolkningsfrågor löser man i så bred politisk enighet som möjligt, genom att låta det parlamentariskt sammansatta exportkontrollrådet (EKR) ta del av de besvärliga fallen så att dess ledamöter kan delge generaldirektören sina åsikter i ärendet.

Det är viktigt att skilja på utförseltillstånd och faktisk utförsel. Företagen ansöker om utförseltillstånd när de slutit kontrakt. Men leveranserna, dvs. den faktiska utförseln, kan ske över ett antal år och ofta inte alls under det år då kontraktet undertecknades. Tillstånden utvisar företagens framgångar på marknaden medan utförseln visar på levererad och fakturerad materiel, dvs. faktisk export

Länder som köper försvarsmateriel från Sverige skall även i en framtid kunna känna sig säkra på att eventuella kompletteringar i form av ytterligare materielsystem, reservdelar, komponenter eller ammunition skall kunna levereras utan inskränkningar. Dessa leveranser kallas följdleveranser. Enligt gällande riktlinjer bör sådana också godkännas såvida inte EU eller FN utfärdat ett embargo mot det aktuella köparlandet. Därför är frågan om följdleveranser en viktig fråga om Sverige vill kunna verka på marknaden för försvarsmateriel.

Export av försvarsmateriel berör direkt inte bara svensk utrikespolitik utan även köparlandets säkerhetspolitik och de utrikespolitiska relationerna mellan Sverige och köparlandet. Det är därför väsentligt att svensk återhållsamhet i exportpolitiken inte framstår som en ovänlig handling; det finns länder som vi gärna vill ha ett handelspolitiskt utbyte med, dock inte med försvarsmaterielprodukter. Därför är den ganska omständliga proceduren för att få utförseltillstånd uppbyggd så att eventuella negativa besked inte skall vara alltför tydliga för mottagarländerna. Praktiskt tar detta sig uttryck genom en tidig informell styrning av industrins verksamhet så att den inriktas på för Sverige godtagbara destinationer. Den reella grunden för denna styrning är lagens generella exportförbud. Det är viktigt att understryka att statsmakterna och industrin har ett gemensamt intresse av att denna styrning fungerar väl. Industrin slipper lägga ner resurser på marknadsföring som inte kan leda till export och skyddar därmed sin trovärdighet, statsmakterna undviker olämplig export och utrikespolitiska problem.